Truls
On Instagram
”Att sätta en genre-etikett på Truls Nords arbeten låter sig inte lätt göras. Men är å andra sidan inte särskilt angeläget heller. Men det kan konstateras att det är frågan om ett vidsträckt konstnärskap. I ena änden resebilder som till innehåll och uttryck minner om gamla tiders upptäcktsresande med kamera, reportage i dagboksform med poetiskt nedtecknade ord, till video- och installationskonst. Och som om det inte räckte, ett projekt om att låta betraktaren känna bilderna som visas, alltså bokstavligen känna, vad som visas. En taktil fotografi där bildytan är täckt med material i olika strukturer som visar skog, berg, gräs och mark, vatten... ja även himmel. Bilder som inte kräver blinda betraktare, det räcker att sluta ögonen och se med fingrarna.
I ett föredrag förklarade han: ”Seendet är starkt knutet till intellektet, till analys, fakta och värdering. Medan intryck som vi får genom känsel och hörsel värderar vi först efter att upplevelsen har passerat vårt sensoriska system.”
Genomgående tror jag att i sitt konstnärskap vill Nord skicka vidare en tanke, en idé som kan slå an en ton, kanske väcka en reflektion, vilken som helst, hos betraktaren. Ibland, kanske ofta, upptäcker betraktaren ett underliggande lager. Eller skapar det själv!
Det är lika mycket ett inåtblickande som ett utåtblickande som tar avstamp i att både vilja säga något, och att lära sig något om sig själv. Här finns ett intellektuellt förhållningssätt till fotografin som medium såväl som till konsten som fenomen.
– Jag kan förstå att det kan se ut så då jag i många år haft ett intellektuellt förhållningssätt till både fotografin och konsten, invänder Truls mot min beskrivning. Men det var då. Numera skulle jag kalla mitt skapande för intuitivt. Jag vill förbi intellektet, bortom orden både när det gäller verk och texter. När jag tänker blir det inte bra...
Hur det nu än förhåller sig med det så står Truls Nord för ett säreget konstnärskap. Med olika ingångar och sällan utan tuggmotstånd. Men med öppet och nyfiket sinnelag kan betraktaren och konstnären mötas.”
Jan Almlöv 2018
